Intervju med Ingalill Persson den 22 mars 1998 angående Jormliens Fjällgård.
Fråga: Hur var det du och Ossian kom hit upp och började med Fjällgården?
Svar: Jag var på en kurs i Östersund, och så stod det en annons i tidningen om
Jormliens pensionat,
och så att de tog emot gäster. Och jag tyckte namnet! Jormlien var så trolskt, så jag tänkte att
nu ska jag åka dit och se. Men, så fick jag inte åka dit utan jag var tvungen att åka hem till
Stockholm för att det var... öhm... saker som jag måste delta i där. Och sedan så stod det en
annons i vår tidning att det var till salu! Och på så sätt så skrev jag och kom i kontakt med Per-
Olof Sundman, och han skrev så fina brev till mig, så jag bara läste breven och inom mig så
hade jag köpt Fjällgården, för det var ju det underbaraste stället på jorden enligt Per-Olof
Sundman. Och sedan kom vi upp dit på julen och såg det, och då var det snö upp till fönstren.
Och detta var... -62 på julen, 1962, och vi såg ju inte mycket utav det hela. Och.. min man sa
"Nej aldrig, där är så mycket arbete att göra innan huset blir som det ska vara." Men hur det
var vi hade kontakt och Per-Olof var ner till Stockholm några gånger och vi träffades och så sa
jag "Vi kan väl försöka?" sa jag. Och det gjorde vi, och jag har inte flyttat från Jormlien än!
Och nu är det ju -98!
Fråga: Hur såg det ut på Fjällgården då när ni kom hit? Du sa ni måste bygga
till?
Svar: Nej, vi måste renovera. För att.. öhm... intrycket när jag kom, och vi kom...
första juli -63, kom in i köket, så hängde taket ner, för det var... och så mörkt och så här. "Ska
vi bo här," sa jag.
Men... vi fortsatte ju,
Fråga: Folk har ju haft djur här senare också. Hade ni några djur?
Svar: Ja, det hade ju inte varit djur här sedan före... -48 någon gång. På fyrtiotalet var det djur.
Och då var det ju mycket djur, både kor, får, grisar... och hästar! För den här Mårtensson, han
var en stor hästman. Han köpte hästar och sålde hästar.
Fråga: Så det var innan Sundmans tid?
Svar: Ja, långt innan Sundmans tid. För efter Mårtensson var det en som hette Nordlander, och
en som hette Wiklund. Och... och det var ju mycket eget folk här som arbetade. De hade både
mjölkerska och drängar och sådant som skötte om ute. Och jag föreslog när vi kom, för det var
ju marker! ängar nedemot sjön. Det ska inte växa igen. Så då köpte vi lamm, tio stycken först.
Och sedan växte ju då... liksom... beståndet. Så att en gång gick jag ut på fjället med åttiosex
lamm och får. För det var jag som fick klättra opp på fjället, min man kunde inte för han hade
hjärtbesvär.
Och då fick vi ju se till att fåren inte lammade före påsk utan efter påsk, för på påsk hade vi
gäster! Så då kunde vi inte sitta i fårhuset. Och gästerna på sommaren, de ville vara med i
slåtterarbetet, och räfsa för hand, och de sa "Det gjorde vi som barn, och vi måste få vara
med", så att de levde med oss i det här gammeldags slåtterarbetet. För det gör de ju inte nu, nu
har de ju balar. Men vi torkade det på härsor och körde in. Och... det gick bra, för att vi hade
också då Bengt, som körde ifrån byn med traktorn, för det hade vi ju ingen. Men sedan längre
fram så blev den som hade traktorn, han blev sjuk, och ingen annan kunde, för bönderna hade
ju jämnt göra få ihop sitt hö själva. Så då måste vi skaffa häst och köra med den. Min man var
van vid hästar, så det var inget problem där, men det tog ju mycket, mycket längre tid! Men
det gick det också. Och det roliga var det att gästerna trivdes så gott. Den första gästen som
kom... -64, i februari. Han var här uppe -97 igen. Och det var en sjökapten som var ung pojke
då. Och jag trodde att det var en gammal man som skulle komma den här gången i februari. Så
jag blev brydd, för våra vanliga gäster hade inte hunnit komma då. Så jag måste ju bjuda in
byns unga lärarinnor, ogifta, för att han skulle få lite sällskap! För att... det var ju lite tråkigt
med bara mig och min man som sällskap, han var ju en ung sjökapten på tjugoåtta år.
Fråga: Det var väl under kraftverkstiden, så det var mycket folk i byn?
Svar: Nej, det var före vår tid. När vi kom då var kraftverkstiden över. Så ägaren före oss,
hade ju huset som... vad kallas det... heter det representationsmäss? för kraftverksfolk som
kom och åkte. Så därför var det alltid belagt med gäster då. Så det var ju ett stort plus för
kassan förstås. Men när vi kom hade jag inte en gäst inbokad, så sedan fick det spridas med
djungeltelegrafen vart vi fanns och så.
Fråga: Men jag vet att vi hade ju mycket mera saker här uppe i Jorm kan man säga, som flera
skolor och så. Att det kanske var två skolor när byn var som störst. Hur såg det ut här uppe i
byarna när ni kom?
Svar: Ja det fanns bara den här... ja men vänta, det fanns både småskolan där Lars-Bertil bor
ckså fanns det här nere vid korsvägen. Så det var två skolor här nere, och så var det i Blåsjön.
Fråga: Var det väg upp till Blåsjön då?
Svar: Jaha, det var det.
Fråga: Den kom väl någon gång runt sextio där?
Svar: Det vågar jaag inte säga. Men jag vet att det var en sjuksköterska som kom till oss
någon gång... ja, -68 tror jag det var. Hon hade varit här uppe då när spanska sjukan gick, hon
var här uppe 1918. Och då var hon nyutexaminerad Röda Kors-syster, och då fanns det inte
väg, så doktorn från Gäddede red upp till Jormvattnet då, och sedan fick de ju ta båt över då
själv och så. Och hon gick från by till by och såg till de sjuka. I en del hem så låg alla till sängs,
och en del här och var tog båtar som härifrån då Jormlien så bäddade de ner dem i båtar och
tog dem ner till sjukstugan. För det fanns inte då att ta sig ner på annat sätt.
Fråga: Vilken slags gäster hade ni här på Fjällgården då?
Svar: Åh... det var mycket egna företagare som kom i augusti, när skolorna hade börjat och
alla semestrar var över. Men på... om jag säger där vi började i februari så kom det ju
skolungdomar på lovveckorna, och sedan vid påsken var det familjer, det var både mormor,
morfar och pappa och mamma och barn som kom. Och sedan så kom det ju individuella också,
ensamma, och sedan var det ju också pensionärer som kom, sommartid.
Fråga: Så det var alla sorter kan man säga?
Svar: Ja, alla sorter var det. Och jag... Där jag hade arbetat innan jag kom hit så var det en
lärare som sa när han fick veta att vi hade köpt det här och skulle fara upp så sa han "Jaa men"
sa han, "där kan du väl inte tänka dig, för när jag var där som ung" sa han "då hade man ju dass
ute på logen!" sa han. "Ja men" sa jag, "det har de inne nu, så det är inget problem!" Men
sedan var han ju uppe med sin familj och gästade oss också och såg att det hade hänt en hel del
sedan han som ung pojke hade varit där. Så de har tagit emot gäster från början när det var
bara bondgård, för att de gick ju härifrån och in i Norge, och då övernattade de. Och då var
matsalen delad en sida för kvinnor och en sida för män, precis som turistföreningen hade i
början. Så den var delad. Det var ingen matsal då, utan det var ju kök där receptionen är nu.
Fråga: Det var någon som berättade, som varit här, att det varit pigkammare där vi nu har
sällskapsrum?
Svar: Nej, det var det inte utan det var köket. Det var den där lilla där ni nu har utgången till
lagret, där låg det två flickor. Men sedan låg de också uppe i linnerummet när det blev ändrat.
Så att sällskapsrummet, hörnrummet där, det var väl egentligen som matsal. Så de åt, hade
sällskapsrum och åt där då. För köket var ju i receptionens rum. Och det var, jag vet inte hur
det såg ut där då, men säkert fanns det matbord så de satt där och åt också.
Fråga: Kom det gäster från utlandet också?
Svar: Ja, vi hade en höst när vi egentligen inte hade öppet så kom det en ensam man i
femtioårsåldern, och han var ifrån Sydney. Och han var utvandrad från Tyskland till Australien.
Men han hade cyklat så långt som till Dalälven i Sverige, och innan han dog så ville han se lite
mer utav Sverige. Och därför så kom han opp här, och då åkte bussen ända in på gården och
lämnade av gästerna åt oss. Och han var väl kanske fjorton dagar här, och det regnade och var
styggt i oktober. Men jag vågade ju inte släppa ut honom på fjället ensam så jag strövade med
honom så mycket som han ville se då, på dagsutflykter och så, för vi hade ju inga andra gäster
så då tog vi dagsturer. Vi var opp till affären, vi hade egen affär i byn där uppe där Per-Martin
bor nu. Han hette Petrus Wibo. Och när vi kom opp där så tittade han över Jormsjön. Och han
sa "Oh, det är som i Kanada" sa han. Och jag har ju aldrig varit i Kanada så jag hade ju ingen
aning, men han hade varit där. Han tyckte det var så fint. Sedan innan han for så frågade han
mig vilken årstid som var den finaste. "Maj månad" sa jag, "för då finns det finns det snö kvar,
och solen är tidigt uppe och varmt på dagen, och fåglarna sjunger och det är så ljuvligt." Jaha,
det tyckte han lät bra. Och efter två år så kommer bussen i på gårde, och ur hoppar mannen
och säger "Du sa ju det var bäst i maj månad!" Och han hade inte bokat in eller hört efter att
jag fanns hemma! Ja det var en sådan fin överraskning. Sedan hade vi också gäster ifrån
Kanada, och många engelsmän var här. Och till och med en bokhandlare med familj var här,
och antagligen gjorde han mycket reklam fört oss. För det kom en till familj ifrån Sydney, som
hade föräldrar som utvandrat från England till Sydney, Australien då. Och de hade två små
barn med sig, och så frågade jag "Hur har ni kunnat hitta oss?" sa jag. Jo, det var en som
rekommenderade dem när de var inne på en bokhandel i London. Så det var så vi fick våra
gäster, ringarna spred sig på så sätt. Och de från Kanada, och Amerika var ju också här,
Förenta Staterna, jo, och den där från Kanada, han sa så här "Ni ska sätta upp lappkåtor och
låta dem sova", för att amerikanare var så förtjusta i sådant där exotiskt, så att då kunde vi ta
för en övernattning vad en helpension kostade, sa han. Men vi kom aldrig så långt. Näste ägare
får börja med det tänkte vi.
Fråga: Vem tog över Fjällgården efter dig och Ossian?
Svar: Det var Roland Marklund och Maj-Britt.
Fråga: När var det ungefär?
Svar: Det var -75 på sommaren. Vi kom -63, och lämnade över -75.
Men då hade vi kommit igång, så vi hade flera, flera gruppresor som kom på sommaren då, och
sov tre nätter och såg sig omkring och fortsatte Stekkenjokksvägen. Och förresten, vi har haft
många då när de byggde Stekkenjokksvägen och de strejkade i Blåsjön för att de inte fick
arbeta, då var det mycket, mycket folk som kom hit ifrån massmedia och individuella som ville
se hur det kunde gå till när folk strejkade för att de inte fick arbeta, de brukar ju strejka för att
de inte vill arbeta annars. Så det tyckte de var ett stort plus med människorna här oppe.
Fråga: När Marklund tog över, gjorde han några stora förändringar på Fjällgården?
Svar: Ja, han gjorde det här Lill-jorm, annexet. Det fick han överta från ett sådant här
kraftverksbygge oppifrån norr som de fraktade ner. För att under vår tid så hade vi ju huset
här. Men sedan ute i byn, i gårdarna, så bodde det gäster också. Och här så hade vi ju också då
som logi. För att jag hade, som på påsken, över åttio gäster! Och det ryms inte i huset här.
Men då boode de i gårdarna och gick emellan då. Så det var nödvändigt, han tyckte det var
nödvändigt att vi fick flera rum. Och så började ju husmödrarna i gårdarna bli lite äldre, de
orkade inte ha främmande människor hos sig! För det skulle ju städas och skötas om och så.
Fråga: Ja, det har ju varit ganska många ägare till Fjällgården, det kom väl nya efter Marklund
också?
Svar: Ja, det kom en som hette Bengt Rosengren, men han tänkte nog inte liksom på att driva något turisthotell eller turiströrelse, för han räknade bara att det skulle vara så storskaligt så
det fanns ju liksom ingen chans att ha någonting sådant här oppe. Fantasin var stor. Efter
honom så kom det ju två som övertog det men de tänkte aldrig på att driva det, utan de hade ju
en som skötte om det. Och sedan kom det då nuvarande ägare.
Anmärkning av intervjuaren: Ja, Oliver och de arrenderade ju ut det till oss innan vi kunde
köpa det.
Svar: Ja, men från början var det väl tänkt att Rosengren skulle sköta det. Men det gick ju inte
bra. Så sedan kom väl Kenneth Westberg in då och övertog det.
Och jag får säga, att den finaste tiden - och då har jag varit med om mycket därför att nu
passerar jag de åttio åren - och det har varit hur mycket arbete som helst men det har varit
roligt arbete, och tacksamma gäster, och jag har kontakt med många av de gamla gästerna men
tyvärr så har många gått bort så de finns inte mer. För det var de som kom vartenda år på sin
semester. Och det var de som var här till och med tre gånger om året, när de behövde vila opp
sig. Och jag kan ge en parentes om inställningen till sådana här turistanläggningar och
pensionat, som det hette då. Vi måste ju låna en hel del pengar när vi skulle renovera, för att
det drog ju mycket. Och dåså frågade bankdirektören, för de var ju opp och tittade på det först
innan de beviljade oss lån. Då frågade han "Vad ska ni ha för hålligång då?" sa han.
"Hålligång?" sa jag. "Här ska det inte vara något hålligång", sa jag, "det ska inte vara något
sådant. Här ska människor få hämta krafter och återhämta sig så de kommer utvilade till sitt
arbete och inte behöver komma hem för att vila opp sig när de ska börja arbeta." För jag hade
sett så många människor som hade krävande arbeten, bland annat inom lärarkåren, som var så
trötta så de behövde visst vila. Så jag sa "De ska få gå ut på fjället och plocka blommor och
examinera på sommartid, och vintertid får de åka skidor, och sedan så ska de få äta god mat,
och så har vi samvaro, och sova skönt." Så det har varit en mycket rik och givande levnadstid
som jag har varit här. Och jag har inte flyttat än heller!
Kommentar från intervjuaren: Ja, då var det väl inte så mycket mer jag ville fråga om. Var det
något mer du ville säga?
Svar: Ja, det är väl mest det att det är ett sådant underbart folk här, och så mycket människor
det var när vi kom hit sextiotre! Det var djur i varenda gård, det var fullt med ungdomar! Och
nu så sitter vi här, vi är nio-tio änkor som sitter här i varsitt stort hus, jag har det minsta och de
andra har stora, stora hus, så det finns plats för hur mycket människor som helst. Så det är hög
tid att det kommer unga familjer med barn hit, annars dör byn! Det är faktiskt tråkigt
egentligen, för det är en mycket fin bygd. Och när jag kom hit så kände jag att människorna var
så goda och fina, så jag kunde gå in vart som helst, och hade de inte tid så sa de bara "Sitt
ner!", för jag behövde ju ha kontakt med människorna här på byn. Så jag tycker att de är
jättefina!
Intervjuaren: Ja tack för det då. Hejdå!
Intervjun gjord av: Erika M. Westberg.
Tillbaka till Näringsliv
Tillbaka till Närmiljö
Tillbaka till Startsidan