Intervju med Åke Hagerud, Gäddede 1998-02-12
1944 10 28
Löjtnant T Lönnblad
Värnpliktig E.A. Olsson

Fråga: Vet du något om minnesstenen vid gränsen?
Svar: En dag hade två personer gått fel och gått rakt in i minfälten som låg 200 m upp från minnesstenen. Det blev bara slarver av dem.

Fråga: Hände det inte ungefär samma sak med några husdjur?
Svar: En morgon 1943 hördes en smäll ifrån gränsen. Det var två kor och en oxe som hade gått på ett minfält, ca 200 m upp från minnesstenen. Där var det utlagt stridsminor, som vägde 5-6 kg. Oxen tillhörde Kristina Murumo och korna tillhörde den norske tullaren Peder Skogen. Några dagar senare hördes en ny smäll. Då var det en av John Jensens kor som hade gått in i samma minfält. Alla fick ersättning.

Fråga: Hur var samarbetet mellan Tongrings, som ligger på svenska sidan om gränsen, och gårdarna på den norska sidan?
Svar: Tyskarna kom av misstag in på Tongrings gård med stark tro att de var i Norge. När de förstod att de var i Sverige blev det fart på dem. Norskarna vid Murumon var ofta över i Sverige för att handla. Då behövde de passersedel från tyskarna för att få passera. Tongrings smugglade bristvaror, som batterier och tyger över till den norska sidan.

Fråga: Vem var David Hummel?
Svar: David Hummel kom hit till Frostviken som läkare år 1932.

Fråga: Han sägs ha varit en duktig läkare. Kan du berätta om något område som han förbättrade?
Svar: Under den här tiden härjade lungtuberkolosen.Det fanns ingen sjuksköterska som tog hand om de sjuka, så detta ledde till att sjukdomen smittade. Jag känner till det väl, för när jag var 12 år dog min pappa i lungtuberkolos och tre månader senare dog min lillebror. Dr Hummel satte fart på vården och tog hit en distriktssköterska. De som blev sjuka fick inte längre ligga hemma. Där min pappa hade legat rökte man bort bacillerna.

Fråga: Hur tog de reda på om man hade lungtuberkolos?
Svar: Man blev undersökt av en doktor och de testade om man var positiv eller negativ. Var man negativ skulle man vaccineras.

Fråga: Var folk noga med hygienen på den tiden?
Svar: Det var inte alltid lätt för det fanns inte en enda badinrättning här i Gäddede på den tiden. Dr Hummel fick reda på att det fanns en gammal smedja nere vid forsen, nära kraftstation och med bygdens hjälp och med pengar från kommunen byggdes en badstuga där.

Fråga: Hur länge fanns den kvar?
Svar: Den fanns kvar till 1957, när Centralskolan byggdes.

Fråga: Vad förbättrade dr Hummel mer inom sjukstugan?
Svar: Han tog dit nya instrument, så att han kunde operera en blindtarm. En gång kom en kvinna ner till sjukstugan med magont. Hummel trodde det var en blindtarm men fruktade att det var något annat. Han öppnade buken och det visade sig att kvinnan hade bukhinneinflammation. De plockade ut inälvorna och tvättade dem och la sedan tillbaks dem. Kvinnan lever än idag. Hon hade dött om hon hade varit tvungen att åka till Östersund.

Fråga: Vilka andra intressen hade dr Hummel?
Svar: Han var mycket intresserad av Frostviken och Frostvikens historia. Han tyckte det var dumt att det inte fanns något museum, så han fick tag på en kollega som köpte Gregersgården. Sedan sökte han lotterimedel och så bildades Frostvikens Hembygdsförening. Senare fick de så mycket pengar att de kunde frakta ner gården från Jorm och bygga upp den igen på tomten där den ligger idag. Dr Hummel for sedan runt i gårdarna och samlade ihop gamla föremål som så småningom katalogiserades.

Fråga: Var dr Hummel mycket emot Hitler?
Svar: Ja, det var han. Både Hitler och nazismen. Så mycket att han höll på att råka illa ut själv.

Fråga: Varför?
Svar: Därför att han hjälpte flyktingar som kom hit. Det var så att det fanns en spärr nere vid Sjulsåsen, och militären stod där och vaktade. Ingen som inte hade ärende eller kunde tala om vart de skulle fick köra förbi.

Fråga: Hur fick han hit flyktingarna?
Svar: De flesta hade ju inte bil, men det hade dr Hummel. Ryktet spred sig och jag fick också reda på att han hade fraktat folk i resekofferten och kört så genom spärrarna. Han som var läkare hade rätt att köra där. Det finns folk som har berättat att de blev insmugglade hit till Gäddede på så sätt.

Fråga: Hur länge bodde han här?
Svar: Han blev kvar som provinsialläkare till 1956. Han köpte Udden och den lilla stugan där som ligger vid Hembygdsgården. Där bodde han på somrarna som pensionär.

Fråga: Vad hände med stugan sen?
Svar: Innan han dog skrev han ett gårdsbrev till Hembygdsföreningen, där det stod att Udden tillhörde föreningen och så är det än idag.

Fråga: Var jobbade du som ung?
Svar: Jag jobbade på Konsum som låg borta på Philadelphiagården. Först var jag där som springgrabb och senare som affärsbiträde.

Fråga: Har du några personliga minnen från kriget?
Svar: Det första jag minns var att det en dag samlades en massa hästar utanför Philadelpiagården. Där var det nämligen en samlingsplats. Hästarna skulle mönstras in och fraktas till Tornedalen. Finland var ju då i krig med Ryssland och den svenska militären behövde hästarna. Det var ett 50-tal hästar som först fraktades till Lövberga och sen vidare upp till Tornedalen.
Jag minns också den 8 april 1940, då jag satt och lyssnade på radio. Det var då en extra nyhetsutsändning om att ett tyskt trupptransportfartyg blev sänkt i Oslofjorden. Då undrade man vart tyskarna var på väg, det visste vi inte då. Tidigt på morgonen 9 april fick vi veta att de hade landstigit i Norge. Tyskarna landsteg i södra Norge medan fransmän och engelsmän gick in i Namsos, som senare blev bombat av tyskarna och brann ner. I Steinkjer var det i stort sett bara stationshuset kvar. Det ledde till att fransmännen åkte därifrån och att flyktingströmmarna började komma hit.
Det var i sena april till tidigt i maj, 1940 som det kom flyktingar från Namdalen. Det var folk som hade deltagit i strid mot tyskarna och som inte kunde vara kvar. Både soldater och familjer. Tyskarna var då redan i Nordli, så de kunde inte ta sig över gränsen utan kom från Kveli och for den s.k. Täljstensvägen, där de körde sten. Täljstensvägen gick ju förbi boden, där Konsum låg. Det här var tidigt på våren så det började bli barmark och därför lämnade de skidor och stavar vid boden där bredvid Konsum. Det var en hel bröte med skidor och stavar. Det minns jag väl.

Intervjun gjord av: Camilla Bengtsson



Tillbaka till Frostviken under världskrigen
Tillbaka till Närmiljö
Tillbaka till Startsidan