Intervju med Johan Sjölund, Gäddede 1998-03-27

Fråga: Hur gammal var du när Andra världskriget bröt ut?
Svar: Jag var 14 år, skulle fylla 15 sista mars 1940.

Fråga: Fick du någon speciell uppgift under kriget?
Svar: Nej, inget speciellt, men alla hjälpte ju våra vänner på den norska sidan. Vi bar socker och mjöl över gränsen, som en sorts byteshandel.

Fråga: Kom det många flyktingar hit?
Svar: Ja, i juli månad 1940 kom den första flyktingfamiljen hit, en ung familj från Brännöysund. De kom in från Tonfors och hade gått fjället hela vägen hit med färdledare över Stenfjället. Familjen blev omhändertagen i Jorm vid en luftbevakningsstation där jag bodde. Sedan blev de transporterade ner till Falun, där det fanns ett stort uppsamlingsläger.

Fråga: Fanns det något flyktingläger här?
Svar: Nej. De transporterades i första hand till Bräcke och sedan i 99 fall av 100 så kom de till Falun.

Fråga: Var bodde du under kriget?
Svar: Jag bodde i Jorm till augusti 1940. Då flyttade jag hemifrån till Örnsköldsvik. Sedan gick jag i skola där och var hemma på somrarna, och så höll det på till 1944.

Fråga: Hur såg det ut vid gränsen?
Svar: Det var sig likt förutom att det var igenmurat med ett väldans stort, två meter högt stenkar, rätt över vägen. Det var fyllt med sten och gjutet i betong med en trappa på sidorna, som var så pass smal att man bara kunde leda en cykel igenom, men inte mer. Sen var hela området minerat. När man gjorde minfält fanns det alltid en minnyckel. Man ritade ut minorna och avstånden på en karta där man numrerade minorna. Då blev det lättare när minorna skulle röjas. Men så hade man av oförklarlig anledning lämnat en liten bit mellan stenkaret och minorna. Detta hände pingstafton 1941. Då var det mycket spänt här för tyskarna låg och väntade vid gränsen. Då skickade de fram en Mc-ordonnans till gränsen. Om han hade tur eller inte, hann han inte berätta, för han körde rakt fram mellan stenkaret och minfältet och när han hunnit tio meter , så small det. Så han slutade köra motorcykel, certifikatet tog slut. Han ligger begravd på kyrkogården här. Som sagt var, det var oerhört spänt då och många evakuerades.

Fråga: Tyckte du att Sverige var neutralt?
Svar: Det hette ju vackert så, men riktigt så var det nog inte. Det byggdes en massa flygstripor som tyskarna landade på och fick bränslepåfyllning. Tyskarna åkte också med svenska permittenttåg, som det så vackert hette. Istället för att skicka lediga soldater så skickade man skadade soldater. Tyskarna vågade inte gå upp längs Östersjön och Bottenviken med fartyg, för där fanns u-båtar som var beredda att sänka fartygen. För att undvika det satte tyskarna press på V-Gustav och tvingade honom att tillåta dem att använda permittenttågen. Detta räddade förmodligen Sverige och gjorde så att landet förblev sig likt och kunde kalla sig neutralt.

Fråga: Kände du någon som omkom?
Svar: Nej, men jag vet några som gjorde det, vid minröjningen vid gränsen. En som gjorde ett felsteg och dog. Det finns en sten vid gränsen till minne av den omkomne.

Fråga: Var tyskarna någon gång inne i Gäddede?
Svar: Nej, bara av misstag, så vitt jag vet.

Fråga: Vad är ditt starkaste minne från kriget?
Svar: Det är många, men det som var värst hände en gång då jag var i Härnösand. Jag hade en kompis som hade tagit värvning där på K5. En kväll sa han att det var bio i en av lokalerna där och jag tog bussen dit. Filmen vi såg var en ocensurerad berättelse från kampen om Stalingrad. Jag gick ut ganska fort för en så förskräcklig film har jag aldrig sett. Det var så ruskigt så det går inte att beskriva, jag hade faktiskt mardrömmar efteråt. Där såg man de verkliga fasorna och lidandet. Tyskarna sände alltså sommarklädda soldater ända upp i Sibirien, så att både dom, fordonen och all utrustning frös sönder. Men ett annat minne härifrån var när jag köpte virke i Norge. Virket var på svensk sida, men man drog det genom Norge. För att komma dit måste man ha uppehållstillstånd och visum, Det sökte man på landsfiskalskontoret här. Jag fick visum och uppehållstillstånd i tre dagar och en vacker dag i mars åkte jag över mot Norge. Jag kom till Pilsbäcken och plötsligt hoppade fyra tyskar fram. De gjorde inget och sa inget. De visste exakt vilket klockslag jag skulle komma. Jag åkte till tullen vid Murumon. När jag sen åkte därifrån tänkte jag att jag skulle få fram svettdropparna på dem. Jag åkte den s.k. Hästvägen fram till gamla Byggevägen. Där stannade jag och klev över på svensk mark och där stannade tyskarna också. Då genade jag nedanför Wallinders på Bygge och över Rödberget där och tog rätt över mot Kvemon, där jag skulle bo hos Jon Danielsa. Jag kom fram på eftermiddagen och på morgonen for jag till skogs vid Mossdalen. Jag var borta till halvfyratiden på eftermiddagen och när jag kom tillbaks såg jag på tanten som bodde där att allt inte var som det skulle. Jag gick upp på mitt rum och upptäckte att där hade varit besök. Varenda pryl var genomkollad. När jag kom ner sa jag till tanten att jag såg att hon hade haft främmande. Hon berättade att hon hade blivit rädd när de kom in. De hade varit där och letat igenom varenda dammkorn, men de hittade ingenting. På morgonen när jag kom tillbaks till gränsen vid Byggevägen, stod de där igen. Då följde de mig till Pilsbäcken, men inte längre. Så man var väl kontrollerad när man var ute.

Fråga: Har du något mer att berätta?
Svar: Det är mycket det, men det viktigaste är att vi ser till att det inte händer igen. Det man ska veta i det här sammanhanget är att många idag förnekar verkligheten.

Av: Jonas Wassdahl och Mattias Liljefjäll



Tillbaka till Frostviken under världskrigen
Tillbaka till Närmiljö
Tillbaka till Startsidan