Intervju med Pelle Persson Jormvattnet den 22/2-98 18.00.
Vi håller på med ett arbete om Andra världskriget och då har vi intervjuat folk som sitter inne med lite
kunskap om det här och som har varit med och då kom vi att tänka på Pelle Persson.
Fråga: Har du många minnen från kriget?
Svar: Du vet, jag var ju inte med från början för det började ju 1939. Jag gjorde rekryten 1941
så att man har ju mycket vetskap om hur det var.
Fråga: När var kriget som värst?
Svar: Ja, när det blev hett om öronen.
Fråga: Vi vet inte om vi ska göra så att Du får berätta från när Du gjorde rekryten och hur
det var i kriget, istället för att ställa frågor. Det kanske är lättare det. Vi kan ju börja med en fråga så att
Du kommer igång. Hur gammal var Du när Du fick rycka in?
Svar: Jag var 21 år, nu får man väl rycka in då man är 18 och nu är det väl snart slut på det
också.
Nej, du vet att när jag ryckte in, det var den 17 april 1941 och då var det ju faktiskt krig i Norge. Tyskarna
var ju där och bombarderade och grejade på. Vi gjorde ju rekryten på I 5 i Östersund och så vart jag
uttagen till Gröllsjögården, så jag gick ju 6 månader där och skulle utbilda mig som befäl. Så jag vart ju
korpral då under tiden och så åkte jag ut i fält upp till Björnänge och låg där i 6 månader och sedan åkte vi
därifrån upp till Storlien.
Nu kanske det gick lite för fort det där, iallafall när vi låg i Östersund. Då var det ju fullt krig i Norge och
du vet då skulle tyska soldater utspisas i Östersund på Centralen. Då skulle vi gå vakt och hålla liksom de
där i schack, för du vet det var ju otrevligt direkt. För då dukades det långbord med mat som lottorna satte
iordning åt dem och jag hade ju den store turen, tack vare att jag hade gått Gröllsjöskolan och varit med på
de där vakterna, att stå där varenda gång. De släppte ju ut tyskarna då och det blev som en fårskock som
skulle ju iväg och få mat. Och då stod vi där med hjälm på och med bajonett på skarpt. En gång när jag
stod där så hoppade 2 st tyskar fram och en spottade mig i ansiktet och du förstår, då satte jag bajonetten
mot hans överrock och du vet det var nära att jag skulle sopa till han med näven och det såg de tyska
överbefälhavarna så de fick väl sig en omgång där och det var ju oförskämt gjort. Så de fick väl sin mat
och så kom då sergeant Krone ner och sade, nu skall jag berömma 405 Persson för sitt uppförande. Jag
hade det numret seru.
I allafall, sa han att du skulle ha snittat honom under hakan. Jo, du förstår att man ville snitta, men det
kunde man ju inte göra eftersom de var tyska soldater. Och när man visste hur de hanterade flickorna, ta
dem i Norge t.ex. Det var de här quisslingarna som var omtalad under kriget. Det var ju såna som höll med
tyskarna, de klippte håret av flickorna och våldförde sig på dem så det var rent förbannat vad hemskt det
var.
Sedan åkte jag upp till Storlien och låg där då i 4 månader. Så jag var över till Sylarna och hämtade
norskor och flyktingar 4 gånger. Så man fick ju reda på en hel del om hur det gick till i Norge. Jag minns
så väl en gång förstår du, det var en grabb där som var 20-25 år som var så förstörd på något vis såg jag,
så jag pratade med honom och frågade hur det hade varit.
De hade ju skor eller stövlar utav papp så de hade skavsår varenda en och den där grabben hade ju rymt
ifrån Norge för att komma ifrån det där eländet. För när de kom till Sverige fick de ju det bra.
Då frågade jag vad det var som gick så illa och då hade han fått en blämma under hälen sa han. Ja och de
kom från Korppasset där vid, vad heter den där sjön, ja utanför Sylarna i allafall. "Får jag se på foten
din",frågade jag för vi skulle gå därifrån och ner till Nerafors och åka tåg därifrån till Storlien. Jag tittade
på foten och såg en stor blåsa så här och alldeles grön så jag sa att den här måste du ta hål på. Jag tog upp
kniven för jag hade slidkniv på mig då och ingenting att rengöra med, så jag torkade utav den där så gott
jag kunde och så skar jag hål på blåsan och rena varet sprutade ut. Du kan tänka dig, och in i skon där
hade han 40kr i sedlar som han skulle ha med sig för han skulle ju köpa nånting i Sverige. Då talade han
om vad mycket rått det var med kriget och så talade han om att hans festmö, ja hon tog de ihjäl. Han hade
ju kort på henne och han grinade pojkstackarn, när han visade mig det där och det var så hemskt. De hade
våldfört sig på henne och det var ett hål i bröstet efter bajonetten och hon låg bakåt ned i buske. Det var ju
inte bara hon det var ju många de tog ihjäl. Du förstår kriget tar med sig mycket grymheter, det var mycket
hemskt.
Jag var ju över fyra gånger och andra gången jag var över, det var på våren och då hade ju älvarna brutit
och en stor älv som kom ifrån Norge från den där sjön, Lundesjön, eller ja det är nåt liknande. Ja, iallafall
så hade den brutit då så när vi kom fram så tänkte man, vad fasen ska vi göra nu. Jag hade ju sju killar med
mig, det var jag som var bas. Så tänkte jag att jag har inget annat val än att ta av mig och vada över älven
så jag band ihop kläderna förstår du och så sa jag åt de andra att nu gör ni lika också. Du vet, vi hade en
kille från Vemdalen som hette Roos, han vägra och då sa jag: "då binder jag fast dig i gevärsremmen och
drar dig över, för över ska du". Edvard Jönsson i Blåsjön låg ju i samma lucka, så han ville ju följa med på
den där turen och det fick han. Du vet han pratade ju halvnorska vi kallade han för lillnorsken då vi gjorde
rekryten.
Fan, sa han det är väl ingeting att stå här och huttra för, nu gör du som kopral Persson sa. Du vet han tog
av sig kläderna och jag bar ju över kläderna men det var ju isvatten och vattnet var ju en meter högt minst
och det var strömt. Så jag var tvungen att hålla i den där Roos för det var ju en liten skörelpinn. Han var
1.65m lång kanske, så du vet skulle strömmen få tag på honom skulle han ju ha dränkt sig. Så på så vis
kom vi över det var ju inget annat att göra för det fanns ju inget folk i närheten. Jo, det fanns ju folk där,
men gamle Sylstationen låg ju så till att den såg man ju inte ner i grubban där de byggde om och gjorde
nytt.
Fråga: Vad var ert uppdrag när ni for över där?
Svar: Vi skulle hämta flyktingar och transportera dem från Sylarna ner till Nerafors och sedan
med tåg till Storlien och så blev de ju vad ska jag säga, nästan som fosterbarn, utdeporterade. En del till
Dalarna en del till Värmland och till byar och gårdar, då fick de vara där och göra rätt för sig och där fick
de ju mat och hade det bra. Du vet ju att när de var i Norge hade de inte heller nån mat.
Fråga: Hur många flyktingar plockade ni över sammanlagt?
Svar: Ja det var 4 turer och du vet, det var ju aldrig under 10 så det var väl mellan 40-60st.
Det mesta jag hade med mig nån gång var 14 st och det minns jag särskilt bra. Men då fick vi mat i
Sylarna. Vaktmästaren och kocken var ju där, för de som kom från Norge hade ju gått flera dygn utan att
smaka mat.
När man pratar om flyktingar då måste jag säga nåt som var hemskt, för vi låg i Storlien i tält, vi hade ju
inga baracker utan vi låg i tält. En kväll kom 17st flickor bräkande mot oss, där var ju taggtråds- stängsel
mot stationen och tåget stannade ju där. 17 flickor kom det som hade följts åt ifrån Norge och rymt, de var
väl mellan 14-20 år, ingen som var äldre skulle jag tro. Jag minns kapten sa: "nu gäller det att vara lite
sträng här så att det inte blir någon rymning i natt". För det var ju ont om fruntimmer där.
Fråga: Så du var bara där nere under kriget du var inte här uppe?
Svar: Jo, jag låg i Gäddede och i Gussvattnet låg jag och så i Bågede. När vi låg i Bågede så
var det en vägbom, där låg vi bredvid bron i 3 veckor. Så kom kapten Larsson upp en eftermiddag. Då fick
vi order om att ligga i högsta beredskap i 3 dygn först och främst. För då var tyskarna på väg över och
skulle komma ner vid skolstugan och ner mot stalltjänstestugan och ut i Duved. Ja du vet det, att vi fick
ligga med kläderna på och i full beredskap, det var ju order. Men de kom ju aldrig, det vart ju inte något
anfall mot Sverige. Det var ju lika över hela landet, dom skulle ju komma fram i Gäddede också hade de
räknat med. Det var byggt för det där, ni kanske har sett storstenarna som finns. De gjorde fort både i
Gäddede, Gussvattnet och i Bågede. Forten var ju till för det att man skulle kunna ligga där och skjuta ner
dem när de kom. Det fanns de som var väldigt skakig då, men jag var så jävla hatisk mot de där tyskarna
då när vi låg i Storlien. Då fick vi gå vakt vid Högfjällshotellet på en stor klippa där och där nere vid
dalgången där gick ju järnvägen och där gick ju tyska vakter. Du vet de var ju i givakt och gjorde
vändningar och höger och vänster om, då dom vände. Men du vet vi svenskar var ju inte lika, men det ska
ju göras lika för oss också. Jag minns att man stod och tittade på de dära och var så förbaskad, men det var
ju fel naturligtvis. De rådde ju inte för det, men man tyckte ju synd om många också.
Ja sedan vart jag ju skickad hit till Gäddede då eller hem till Sjulsåsen, det var ju det som vart så lyckat då
vi låg ute i fält. Då låg vi ifrån Björnänge upp till Sjulsåsen där vi hade vårt tältläger. Tältlägret låg på min
gård så jag låg ju hemma i huset, men det var ju fel. Så kom kapten Larsson på att jag inte fanns i lägret.
Jag skulle ju avlämna patrullen på eftermiddagen och det gjorde man. Och så var det vid uppställningen på
morgonen, så frågade kapten Larsson var 405 Persson hade varit på nätterna?
- "Ja, sa jag, jag ligger hemma".
-"Ja, är 405:an hemma här då".
-"Ja, sa jag, om kapten tittar ditåt så är det mitt hem".
-"Ja, men det är inte tillåtet"sa kapten.
-"Nej, det förstår jag också".
Det vet jag att det inte var, men jag gjorde det iallafall, jag sa det att jag tog det straff jag får och
egentligen skulle jag ha haft burken för det där, som straff för det var ju så. Men jag fortsatte och det gick
ju bra.
Sen blev jag omplacerad upp till Gussvattnet, på gården som Torsten Berglund har gift sig med jäntan där.
Där skulle vi bevaka forten för där fanns militära förråd och grejor. Men då åkte man in i burken. Det gick
åt helsike för jag litade på kompisarna och så vart det en natt då det var vaktavlösning. Det var två timmar
man skulle stå i vaktkuren. Och jag var som ansvarig skyldig att verkställa avlösningen. Klockan tolv på
natten så kom en och väckte mig, jag låg ju i överslaf. Där stod Kapten Larsson, så jag tänkte att nu går
det åt helvete med stora segel.
- 405, var har du vakten?
Han var ju ute han, trodde jag. Jag hade sagt åt pojkarna att de fick va så jävla ärlig och sköta det där
själva. Men det hade de inte gjort, för vakten låg och sov och jag som var vaktbas över allihop åkte in i
burken. Vi satt och låg i ett tält vid Gärdet i 12 dygn för det där.
Fråga: Så du fick inte gå utanför tältet?
Svar: Man fick ju gå till skithuset där utanför, men inte ut på byn, för då hade man ju åkt in
igen. Så vi som var där fick spela kort hela tiden. Sen bar de ju in mat till oss också.
Fråga: Var det nästan som lyx att sitta där då?
Svar: Ja, det var det. Det var bra, för man var ju så lej i lumpen. Jag blev inkallad att göra 12
månader och det var 17 dagar kvar, sen skulle vi ha muck. Och då vart det uppställning halv 8 en kväll och
du vet att då var det ju kris. Då förstod vi att det var nåt jävulskap på gång. Då var det löjtnant Söderström
som gav order om att vi skulle få 6 månaders påbackning. Vi skulle göra 18 månader istället för 12. Jag
minns 96 Persson. Han vart så förbaskad, så han gick in på logementet och fick tag på en stol och slog den
i golvet, så att det blev bara spillror av den. Och vi hade två killar från Flögla i Oviken, bröderna Karlsson.
De var tvillingar och en av dem var så liten. Han gick in på dagrummet, så jag tänkte att jag måste gå och
se till honom. När jag kom dit, satt han och grinade. Det var grymt att se.
Efter 18 månader vart jag hemskickad, så var jag hemma i tre veckor och sen vart jag inkallad igen. Jag
gjorde 27,5 månader i ett kör, nästan, så nog vet jag vad det där är. Det var dåligt med mat, när man låg
ute i fält, och så hade vi 50 ören om dagen. När vi låg på I 5 kostade en bulle och en kopp kaffe 35 öre,
och då vart det bara 15 öre kvar. På 10 dar fick man ihop en 5:a, men man rökte och snusade inte. För
dem som rökte var det ju rent bedrövligt.
Fråga: Vad hade du för relationer till norskar?
Svar: Det var bra. Det var ju så att man tyckte synd om dem. De flesta ville åka dit och hjälpa
dem. Vi blev ju så sammansvetsade när vi låg ute i fält, som den där gången när vi fick order i Bågede, att
ligga med skarpladdat. Vi hade 6 patroner i mausern, och patronbälte på och med kläderna på, redo att
rycka ut om vi fick varning. De som skulle varna fanns vid Stalltjärnsstugan. Vi hade allt räknat ut hur vi
skulle ta dem och skott hade vi. Ja, jag säger det, att jag hade faan inte tvekat om det hade kommit en
människa och särskilt om det hade varit en tysk, för sånt hat var det. Man var ju så sammansvetsade att
man tvekade inte.
Fråga: Du kände inte till någon som var nazist?
Svar: Nej, det fanns ingen sådan. Ja, fanns fanns det väl, men ingen av lumparkompisarna
mina.
Fråga: Hatade ni tyskarna allihop?
Svar: Ja, det var ju så, tråkigt nog, men de rådde ju inte för att Hitler var tokig heller. Men
han fick ju skylla sig själv, och han fick in en femetta till slut.
Tog lite väl lång tid bara. Det gjorde det.
Fråga: Du hade inga släktingar på norska sidan, då?
Svar: Nja, Jag hade väl några tremänningar. Men jag kände inga norskar då.
Fråga: Hur stort var Gäddede på den tiden?
Svar: Ja, det är många byggnader som är rivna. Det var mindre folk än nu, kanske hälften.
Hotellet fanns då och så fanns det ett café som hette Café Nilsson och en massa annat.
Fråga: Hur var det med kommunikationer och sånt? Radio och tidningar.
Svar: Nej, det hade vi inga.
Fråga: Hur gjorde de som skulle varna er där uppifrån Stalltjärnsstugan?
Svar: Det var med telefon det då. Där fanns en kiosk där och där satt en kille beredd. Det
fanns inga bilar eller så. Det fanns ett par flickor från Stalltjärnsstugan, som kom och cykla och de cyklade
ner på byn för att handla. Men vi hade inget att åka på.
Fråga: Hur hade ni koll på vad som hände, då?
Svar: Vi hade ingen koll, utom det som kom genom det kompani vi tillhörde. Jag minns att
det var i maj, 1942 som vi fick den där ordern och kriget slutade 1945. Det var lång tid.
Fråga: Visst har den här byggnaden använts som en radiobyggnad, där man samlades och
lyssnade på radio?
Svar: Ja, det var ju inte så många som hade radio på den tiden. 1928, var första gången jag
lyssnade på radio. Det var hos Kronjägarnilsson i Sjulsåsen. Vi lyssnade på Vasaloppet, med hörlurar och
allt.
Fråga: Vad visste du om doktor Hummel?
Svar: Jo, han gjorde mycket gott för flyktingarna.
Fråga: Träffade du honom någon gång?
Svar: Jo då, han lagade flera huggsår åt mig. Ja, det var en mycket skicklig människa. Den
bästa läkare vi haft i Frostviken, efter de förhållandena som var då. Han tog både blindtarm och drog ut
tänder. Han var bra. Det var tur för folket. Det fanns inga ambulanser och det var många som fick gå
åt.
Fråga: Man säger att det landade tyska flygplan här?
Svar: Inte här men i Junsterforsen var det ett som havererade. Ja, plan ja. När vi är inne på det
ska jag ta och berätta. Det var en morgon då jag vaknade innan jag hade ryckt in i lumpen. Det var 1939, i
början av kriget en morgon i början av slåttern. Jag tror att käken höll på att fara åt helsike. Jag var på
övervåningen och tittade ut genom fönstret och då kom det 7 st. bombplan svävande över kåken hemma.
Så det vibrerade i hela stugan och de for vidare till Norge.
Sen det där som störtade i Junsterforsen. Det var 1942 eller 1943. Vad de var på för utflykt vet jag inte,
men de hade flugit över här i Jorm och i södra Blåsjön också. Det var ju bombplan det, som tyskarna skulle
ha dit, så de kunde göra mer förödelse.
Tillbaka till flyktingarna. Det fanns väl de som gjorde mycket bra för flyktingarna här i Frostviken. Oskar
Jormby här i Jormlien och Pelle Moberg och en gubbe som hette Leander Björk, de hjälpte flyktingar så att
de höll på att åka åt helsike själva.
Fråga: Det var väl en ganska stor flyktingström här mot Jorm?
Svar: Ja, Det var rena gatan det. De kom in vid Pelle Vågbergs in från Limingen och rätt över
dalgången och kom vid Lindgrens ungefär, där vägen slutar.
Fråga: Sverige var väl neutralt?
Svar: Ja, du vet svenskarna var inte ute och svävade någonting, utan det var bara tyska
plan.
Fråga: Det var ju rätt konstigt ändå, att man tillät tyska plan att flyga över Sverige.
Svar: Du vet , det var ju illa. Det kändes som om vi skulle mata de där jävla soldaterna som
kom från Tyskland för att fara till Norge och ta ihjäl folk. Det var ju bara att hjälpa till, det var inget annat
att göra, annars hade de kanske satt in en stöt på oss. Det var ju inte långt över hit, det var bara att släppa
ett par ärter det.
Fråga: Deltog några frostviksbor i kriget.
Svar: Jo, Gottfrid Wassdahl i Småvattsbränna. Han sköt några tyskar också. Han hade sån tur,
han. De blev så hatiska på dem. De bar sig åt som svin, men det är ju så att i krig och kärlek är allt tillåtet.
Det är grymt.
Fråga: Hur var det med de yngre barnen då? Fungerade skolorna som vanligt?
Svar: Det var inget fel på det i Sverige, inte.
Fråga: Var du rädd någon gång?
Svar: Du vet, de flög mest på nätterna och det var olustigt när man hörde de där jädra
planen.
Fråga: Fanns det några skyddsrum?
Svar: Nej, det gjorde det inte, utan det enda som fanns var de fort som vi byggde och som
man kunde gå in i och bombardera och skjuta från. Men det fanns inga skyddsrum.
Fråga: Finns forten kvar?
Svar: Ja, i Fågelberget finns det många och i Sjulsåsen vid broa där, för jag har varit in i de
där och i Gäddede men där har jag inte varit.
Fråga: Du låg alltså inne när kriget slutade?
Svar: Nej, jag muckade 1942 och kriget slutade inte förrän 1945.
Fråga: Var bodde du under krigsåren?
Svar: Jag bodde i Sjulsåsen och flyttade till Jorm 1945.
Fråga: Fanns det några nöjen under den här tiden.
Svar: Ja, danser var det ju.
Intervjun gjord av: Erika Blom och Mathias Hansson
Tillbaka till Frostviken under världskrigen
Tillbaka till Närmiljö
Tillbaka till Startsidan